Det hära är Lorentz tillbaka som löven, på träden, på våren

Jaharå, här är jag igen. Två saker har fått mig att väcka liv i bloggen: 
1. Att Fridah vill ha fler bloggar att läsa. Och Bruno Mars ba: "I would catch a grenade for you" som om det vore det ultimata ömhetsbeviset. Jag säger: Fridah Jönsson, I will återuppta my blogg for you. 
2. Lorentz & Sakarias.
 
Alltså hörni, vi MÅSTE tala om "Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast". Det är hiphopduon Lorentz och Sakarias andra album som släpptes i slutet av förra året, och jag kan på riktigt inte minnas när jag blev såhär allmänpåverkad av musik sist. Idag började jag böla på gymmet när jag lyssnade på låten "Nike". Fattar ni, jag kvävde hulkningar på löpbandet! Och jag kan typ inte sätta fingret på vad det är som gör det! Bara känslan i låtarna är helt breathtaking, det är som att de dimmiga melodierna kombinerade med vart-du-vill-så-fort-du-kan-texterna och Lorentzs diftonger går direkt in i venerna på mig. 
 
Jag skulle vilja forma diskussionsgrupper och bara avsätta timmar till att diskutera varenda spår på det här albumet. Hur "Nike" känns som världens skönaste käftsmäll eller mest smärtsamma smekning. Hur "Molnen" får mig att glömma bort vad jag heter. Hur "Sommarnsnö" är ångestframkallande, livsbejakande och svinsexig på en och samma gång och hur gärna jag vill brodera en väggbonad med lyricsen "de dränker sin ångest/ jag möter den/ säger what's upp till den/ger den green light "go!" och sen löper den/ bygger upp mig starkare tills vi möts igen". HERRE-MIN-GUD. 
 
Inget jag skriver kommer att göra albumet rättvisa, så har ni inte lyssnat: Lyssna. Det här är samtiden, ladies and tjänstemän. 
 

Efter "Torka aldrig tårar utan handskar"

Nu är det två veckor sedan sista avsnittet av "Torka aldrig tårar utan handskar" sändes, och jag kommer så väl ihåg den måndagskvällen. Jag var skräckslagen inför vad som skulle hända med karaktärerna som jag hade kommit att älska så mycket, men också inför min egen reaktion. Jag tvivlade nästan på att jag skulle kunna hantera tredje avsnittet, eftersom jag hade varit knäckt i flera dagar efter både första och andra. Men jag såg. Och jag kände mer och fler saker samtidigt än någonsin förr. Jag var så hejdlöst förtvivlad, förbannad och frustrerad, och VAD skulle jag ta mig till med alla känslor som var för stora och för många för att jag bara skulle kunna gå och lägga mig när eftertexterna rullade?
 
Nu har det alltså gått två veckor, och jag har fattat vad jag ska göra med allt som dundrade i mig den där den måndagskvällen och som fortfarande brusar upp varje dag. Jag förstår vad det är till för. Det är till för att jag aldrig ska kunna glömma, utan påminnas varje gång jag går förbi Centralen, Stadshuset eller Klara Norra. Det är till för att jag inte ska låta det här bli just another tv-snackis som ersätts med en ny säsong av "Så Mycket Bättre". Det är en uppmaning om att vara medmänslig och inte betrakta männsikor som avviker från normen som avvikande, och att liksom Rasmus, Paul och de andra vara stolt över vem jag är och de som jag älskar. Det är till för att något liknande aldrig ska få hända igen.
 
Fast det räckte såklart inte med att bara inse det där, jag behövde ju fortfarande få rätsida på mitt känslokaos. Så jag skrev en låt till karaktären Reine, men egentligen till varenda en som drabbades. Ett slags brev från mig själv, men egentligen från hela Stockholm. Och mitt gitarrspel är inte i klass med stans bästa band, men egentligen spelar det ingen fucking roll. För det är mitt sätt att få utlopp för sorgen, och min fina, fina kompis Fridah fick utlopp för sin genom att skriva en dunderviktig krönika i Sveriges största gratistidning. Vi tillhör båda en generation som inte var där på 80-talet när "Torka Aldrig Tårar" utspelar sig, men nu är det vi som bär det yttersta ansvaret för att framtiden ska se annorlunda ut. Vi ska fortsätta att prata om det, spela pjäser, måla tavlor, ifrågasätta tystnad och sörja de som förtjänade att sörjas för trettio år sedan. Vi ska bära deras minne. Och vi ska se till att tårar och skyddshandskar aldrig mer vistas i samma rum.
 
 

Och mitt liv är på glid när min plånbok är smal

Min plånbok har fuckat ur totalt. De små facken där jag förvarar mina kort har typ TÖJTS UT (kanske för att jag sparat massor av de så kallade "exklusiva medlemskort" som alla krogar i Stockholm skickar till en när man fyller arton). Följden blir att så fort jag öppnar plånboken för att visa mitt busskort eller något, så blir jag helt Carrie Bradshaw och tappar ut alla kort på marken. Den här grejen att en sammetsögd kostymnisse ska hjälpa en att plocka upp dem verkar dock bara ske på fiktionens Manhattan.
 
 
 
Carries move vid 00.39 i det här klippet gör jag däremot hela tiden i verklighetens Stockholm. Älskade, hatade platåskor.

Don't let me show you how weak your are

Ibland funderar jag på vad jag för slags människa.
 
Häromnatten drömde jag om det här uppträdandet på P3 Guld. Bara det är ju konstigt, att drömma om ett specifikt tv-ögonblick. Men i drömmen var jag med och skulle spela med Rebecca och Fiona, och hade också någon liten kjol och jumper på mig. Precis när alla börjar applådera viskar de till mig "vi har ändrat koregrafin lite, häng på". Och sen när det var dags att rulla in dj-bordet (heter det ens så?) blev jag varse om att jag inte kan dj:a, så jag frågade desperat hur man gjorde. "Där är play och där är paus", svarade Rebecca och Fiona helt oberört. "Och just det, här är en burk TJÄRA som vi ska ta en klunk av vid varje tempobyte, och spotta ut på publiken som en cool EFFEKT".
 
Klassisk stressdröm, skulle jag säga. Med en väldigt liberal syn på benämningen "klassisk".

Ny tävling på bloggen!

Idag är det fredag och dags för en ny tävling här på bloggen. Jag kallar den "Passionerad eller instutionaliserad?". Är ni redo? Då kör vi!
 
Fråga: En tjej satt i publiken på "Allsång på Skansen" i tisdags när Tomas Ledin spelade en extra timme efter sändingen. Hon är inget superfan av Ledin, men tyckte att det var mycket starkt när Timbuktu gästade låten "En del av mitt hjärta". Dagen efter såg hon en BILD på Timbuktu och började gråta. Tror ni att ovan nämnda tjej tjej är:
A. Passionerad
B. Instutionaliserad
C. Ingetdera, bara PMS-ifierad
 
Tävla och vinn en tygkasse eller ett nyckelband!
 
 
 
 

Jag har glömt bort ditt namn och du har glömt mitt igen

Svårt att diskutera film med mamma när hon refererar till både Ola Rapace och Alexandra Rapaport som "Rapapa".

Du smakar salt, kom ge mig allt

Hahaha. Sjuk sak som hände på min praktikplats häromdagen. Vi  turas om att spela musik på kontoret, där det sitter fyra-fem andra personer och jobbar. Jag har varit pepp på Tant Struls återförening ett tag, och när någons spellista plötsligt tog slut tänkte jag att nu ska jag passa på och spela lite Jan Gradvall-approved 80-talspunk. Så jag klickar igång låten "Dunkar varmt", som jag älskar.
 
Och jag VET att det är en rätt vågad låt. Jag vet att den handlar om sex, och jag har lyssnat på den hundratals gånger hemma. Men here's a newsflah: Om du tycker att en låt är lite vågad när du lyssnar på den själv hemma, så är det TOKOBSCEN på ett kontor. Där du praktiserar. Och ingen känner dig.
 
Jag kunde ju inte bara byta låt heller! Då hade jag ju verkat så besvärad som jag faktiskt var! Så nu är jag bruden som lite avslappnat spelar sexlåtar för sina kollegor. Gott så.
 
 
 

Jag utser härmed Jimmy Fallon till mitt frikort

Det finns såklart en problematik i att välja sitt frikort innan jag bundit upp mig i relation, för så länge jag själv är fri är ju frikortet bara... ett kort? Jag vet inte. Men det finns ingen rim och reson här, för han är så galet bra att jag inte vet vad jag ska ta mig till.



 
Och det här klippet alltså. Jag har imiterat det för alla stackars människor som umgås med mig.

Hur är det med familjen, Familjen?

Jag praktikserar på Tunigo nu i juni, och igår skulle jag prata med Familjen inför hans nya singel "Vi va dom". Min första telefonintervju. Jag var lite nervös och googlade efter råd, bara för att få läsa att säkraste vägen till att lyckas med en telefonare är att "klä på sig och stå upp". Joråsåatte!

Allt gick bra. Förutom att jag trodde att han sa att han skulle "slappa i Sahara" i sommar när han sa "slappa vid havet". Rookie mistake.



Får man ta the dawg med sig in i himlen?

Mamma var hos en fotograf och tog bilder på Ulla för ett tag sedan, och nu har fotona kommit!










Det tog ett tag innan jag kom på vad de påminde mig om:


Ola Rapace i "Angels in America" på Stockholms Stadsteater

Dagen efter Maran

Igår gick Stockholm Marathon av stapeln i stan. För alla som deltar och engagerar sig är det säkert en fantastisk upplevelse, för oss andra är det årets mest bisarra dag. Gatorna stängs inte bara av, utan dränks i Eurovision Song Contest-hits och vårbleka lår. Och eftersom vi oengagerade inte lägger datumet på minnet, råkar vi alltid göra planer som äger rum på ANDRA sidan Odengatan just under marathon-dagen. Så vi måste ta oss FÖRBI och FRAM.

Tricket är att bestämma sig. Ser du en lucka i den rusande horden så tveka inte, tvekan garanterar misslyckande och du krockar med arga löpare som skriker "FA-AN!" efter dig (I learned that the hard way). När du väl tagit steget ut så spring för allt i världen inte bara rakt över gatan! Nej, du måste springa MED motionärerna, fast i sidled och framåt. Var kvick och håll siktet dit du ska, inte åt sidan på alla hundratals människor som stormar mot dig. Låt dem inte skrämmas, det här är din stad också! Claim it!

Så kan du som icke-löpare hantera  Stockholm Marathon. Eller så gör du som damen jag såg igår, som stod på trottoaren och mässade maniskt "Heja alla med glasögon! Heja alla med glasögon!". Årets mest bisarra dag, I tell you.

With one more look at you/ Watch closely now

Rubriken "KOKS-TRENDERNA HÄLSOFARLIGA" på löpsedeln längst ner till höger fångade min uppmärksamhet när jag gick på stan häromdagen. Vilken nyhet, tänkte jag. Har kokain-trender någonsin varit annat än hälsofarliga? Det hade varit annorlunda om det stod "KOKS-TRENDERNA BRA FÖR BLODTRYCKET" eller "KOKS-TRENDERNA GER SOL TILL MIDSOMMAR".



Jag skakade på huvudet och fortsatte gatan fram. Och fick plötsligt klarhet:



Ah. KÖKS, inte KOKS. Tur att jag inte gjorde denna felbedömning the other way around. Ve och fasa att ta med mor och far på vad man tror är KÖKSmässan, och sen hamna på någon bakgata med en spattig Tony Montana-figur och ba: "excuse me sir, which way to the teppanyakihäll?".


Med ögon känsliga för grönt

Gick i Vasaparken igår (på väg till Jay-Z och Kanye Wests spelning i Globen. Hell to the yeah!) och lyfte för första gången på länge blicken från min telefon, och tittade upp på trädkronorna. Herregud! Jag blev helt tagen! Det är en så otroligt vacker tid på året just nu, och vad gör vi? Sitter på asfalterade uteserveringar och dricker öl eller spelar Rumble. Men nu har jag, Stockholms kanske största asfaltsbarn, en sådan sjuk lust att åka ut i skogen. Bara sitta där helt okontaktbar i blåbärsriset och ANDAS.



Det är all Loreen i media som förvandlat mig.


Uptown girl, she's been living in her white bread world

Det är ORIMLIGT hur mycket jag älskar "Uptown girl" av Billy Joel. Jag har sjugit på den i tre dagar nu! Vad beror det på? Kan det vara min uppväxt i moderatkommunen Täby som spökar, så jag tror att JAG är en Uptown girl? Fantiserar jag om att strosa runt på NK i med håret i en svinrygg och dofta på eau de toilette, när en svettig kille med däckbytar-aura plötsligt dansar in med sina däckbytar-kompisar? I jeans och oljefläckar på sin bara bringa? Och sen, till alla NK-expediters stora förvåning, släpper jag skrattande ut håret, knyter blusen i midjan och hoppar upp på däckbytar-killens olagliga motorcykel och far i väg i solnedgången? Nej. Detta scenario är omöjligt av flera anledningar.

1. Jag är aldrig på NK. 
2. Jag är inte helt säker på att jag vet skillnaden mellan eau de toilette och eau de parfum.
3. Jag har utsläppt hår nästan jämt, så effekten förtas.
4. Jag hade fått genusångest.
5. Det är maskiner som byter däck nuförtiden väl?

Dessutom äter jag blodpudding en gång i veckan i mitt kök som jag delar med tio andra. Not so Uptown girl-ish. Men jag ÄLSKAR ju låten! Fler av mina guilty pleasure-songs finns här.


Still magic

Eftersom jag gärna ser på detta som en blogg om kultur-kul, tänkte jag passa på att hylla min absoluta favoritskådespelare. Den enda människan, förutom Håkan Hellström, som kan bringa mig till tårar vid så gott som varje framträdande: Sir Albin Flinkas. Jag har konsumerat en försvarlig mängd teater och musikal i mitt liv, men det finns ingen som berör mig som han. Det kvittar vad som händer runt omkring honom, stroboskopljus kan blinka (som i "De tre musketörerna") och snoppar kan flyga (som i "Hair") och ändå ser man bara Oliver, Claude, Bellman, Felton, Ken eller vilken karaktär han nu råkar spela för kvällen. Albin Flinkas gör eld av sina roller, och jag tokbeundrar honom för det.




Det kostar 100 spänn för folk under 26 år att se hans (och alla andras) pjäser på Stockholms Stadsteater. Så just do it! Och kommer "Pride" tillbaka så REALLY do it. Mitt livs största teaterupplevelse, alla tre gånger jag såg den.




Om

Min profilbild

RSS 2.0