Du smakar salt, kom ge mig allt

Hahaha. Sjuk sak som hände på min praktikplats häromdagen. Vi  turas om att spela musik på kontoret, där det sitter fyra-fem andra personer och jobbar. Jag har varit pepp på Tant Struls återförening ett tag, och när någons spellista plötsligt tog slut tänkte jag att nu ska jag passa på och spela lite Jan Gradvall-approved 80-talspunk. Så jag klickar igång låten "Dunkar varmt", som jag älskar.
 
Och jag VET att det är en rätt vågad låt. Jag vet att den handlar om sex, och jag har lyssnat på den hundratals gånger hemma. Men here's a newsflah: Om du tycker att en låt är lite vågad när du lyssnar på den själv hemma, så är det TOKOBSCEN på ett kontor. Där du praktiserar. Och ingen känner dig.
 
Jag kunde ju inte bara byta låt heller! Då hade jag ju verkat så besvärad som jag faktiskt var! Så nu är jag bruden som lite avslappnat spelar sexlåtar för sina kollegor. Gott så.
 
 
 

Jag utser härmed Jimmy Fallon till mitt frikort

Det finns såklart en problematik i att välja sitt frikort innan jag bundit upp mig i relation, för så länge jag själv är fri är ju frikortet bara... ett kort? Jag vet inte. Men det finns ingen rim och reson här, för han är så galet bra att jag inte vet vad jag ska ta mig till.



 
Och det här klippet alltså. Jag har imiterat det för alla stackars människor som umgås med mig.

Hur är det med familjen, Familjen?

Jag praktikserar på Tunigo nu i juni, och igår skulle jag prata med Familjen inför hans nya singel "Vi va dom". Min första telefonintervju. Jag var lite nervös och googlade efter råd, bara för att få läsa att säkraste vägen till att lyckas med en telefonare är att "klä på sig och stå upp". Joråsåatte!

Allt gick bra. Förutom att jag trodde att han sa att han skulle "slappa i Sahara" i sommar när han sa "slappa vid havet". Rookie mistake.



Får man ta the dawg med sig in i himlen?

Mamma var hos en fotograf och tog bilder på Ulla för ett tag sedan, och nu har fotona kommit!










Det tog ett tag innan jag kom på vad de påminde mig om:


Ola Rapace i "Angels in America" på Stockholms Stadsteater

Dagen efter Maran

Igår gick Stockholm Marathon av stapeln i stan. För alla som deltar och engagerar sig är det säkert en fantastisk upplevelse, för oss andra är det årets mest bisarra dag. Gatorna stängs inte bara av, utan dränks i Eurovision Song Contest-hits och vårbleka lår. Och eftersom vi oengagerade inte lägger datumet på minnet, råkar vi alltid göra planer som äger rum på ANDRA sidan Odengatan just under marathon-dagen. Så vi måste ta oss FÖRBI och FRAM.

Tricket är att bestämma sig. Ser du en lucka i den rusande horden så tveka inte, tvekan garanterar misslyckande och du krockar med arga löpare som skriker "FA-AN!" efter dig (I learned that the hard way). När du väl tagit steget ut så spring för allt i världen inte bara rakt över gatan! Nej, du måste springa MED motionärerna, fast i sidled och framåt. Var kvick och håll siktet dit du ska, inte åt sidan på alla hundratals människor som stormar mot dig. Låt dem inte skrämmas, det här är din stad också! Claim it!

Så kan du som icke-löpare hantera  Stockholm Marathon. Eller så gör du som damen jag såg igår, som stod på trottoaren och mässade maniskt "Heja alla med glasögon! Heja alla med glasögon!". Årets mest bisarra dag, I tell you.

With one more look at you/ Watch closely now

Rubriken "KOKS-TRENDERNA HÄLSOFARLIGA" på löpsedeln längst ner till höger fångade min uppmärksamhet när jag gick på stan häromdagen. Vilken nyhet, tänkte jag. Har kokain-trender någonsin varit annat än hälsofarliga? Det hade varit annorlunda om det stod "KOKS-TRENDERNA BRA FÖR BLODTRYCKET" eller "KOKS-TRENDERNA GER SOL TILL MIDSOMMAR".



Jag skakade på huvudet och fortsatte gatan fram. Och fick plötsligt klarhet:



Ah. KÖKS, inte KOKS. Tur att jag inte gjorde denna felbedömning the other way around. Ve och fasa att ta med mor och far på vad man tror är KÖKSmässan, och sen hamna på någon bakgata med en spattig Tony Montana-figur och ba: "excuse me sir, which way to the teppanyakihäll?".


RSS 2.0