Med ögon känsliga för grönt

Gick i Vasaparken igår (på väg till Jay-Z och Kanye Wests spelning i Globen. Hell to the yeah!) och lyfte för första gången på länge blicken från min telefon, och tittade upp på trädkronorna. Herregud! Jag blev helt tagen! Det är en så otroligt vacker tid på året just nu, och vad gör vi? Sitter på asfalterade uteserveringar och dricker öl eller spelar Rumble. Men nu har jag, Stockholms kanske största asfaltsbarn, en sådan sjuk lust att åka ut i skogen. Bara sitta där helt okontaktbar i blåbärsriset och ANDAS.



Det är all Loreen i media som förvandlat mig.


Uptown girl, she's been living in her white bread world

Det är ORIMLIGT hur mycket jag älskar "Uptown girl" av Billy Joel. Jag har sjugit på den i tre dagar nu! Vad beror det på? Kan det vara min uppväxt i moderatkommunen Täby som spökar, så jag tror att JAG är en Uptown girl? Fantiserar jag om att strosa runt på NK i med håret i en svinrygg och dofta på eau de toilette, när en svettig kille med däckbytar-aura plötsligt dansar in med sina däckbytar-kompisar? I jeans och oljefläckar på sin bara bringa? Och sen, till alla NK-expediters stora förvåning, släpper jag skrattande ut håret, knyter blusen i midjan och hoppar upp på däckbytar-killens olagliga motorcykel och far i väg i solnedgången? Nej. Detta scenario är omöjligt av flera anledningar.

1. Jag är aldrig på NK. 
2. Jag är inte helt säker på att jag vet skillnaden mellan eau de toilette och eau de parfum.
3. Jag har utsläppt hår nästan jämt, så effekten förtas.
4. Jag hade fått genusångest.
5. Det är maskiner som byter däck nuförtiden väl?

Dessutom äter jag blodpudding en gång i veckan i mitt kök som jag delar med tio andra. Not so Uptown girl-ish. Men jag ÄLSKAR ju låten! Fler av mina guilty pleasure-songs finns här.


Still magic

Eftersom jag gärna ser på detta som en blogg om kultur-kul, tänkte jag passa på att hylla min absoluta favoritskådespelare. Den enda människan, förutom Håkan Hellström, som kan bringa mig till tårar vid så gott som varje framträdande: Sir Albin Flinkas. Jag har konsumerat en försvarlig mängd teater och musikal i mitt liv, men det finns ingen som berör mig som han. Det kvittar vad som händer runt omkring honom, stroboskopljus kan blinka (som i "De tre musketörerna") och snoppar kan flyga (som i "Hair") och ändå ser man bara Oliver, Claude, Bellman, Felton, Ken eller vilken karaktär han nu råkar spela för kvällen. Albin Flinkas gör eld av sina roller, och jag tokbeundrar honom för det.




Det kostar 100 spänn för folk under 26 år att se hans (och alla andras) pjäser på Stockholms Stadsteater. Så just do it! Och kommer "Pride" tillbaka så REALLY do it. Mitt livs största teaterupplevelse, alla tre gånger jag såg den.




Vad HÄNDE i lördags?




Jag skrattar idag

                         
                        

Foto: Den duktiga (och bevisligen hysteriskt roliga) Matilda Hagerman


Untz untz untz untz

Tror att jag har hört mer hetsiga house-beats under de här månaderna jag pluggat i Uppsala än vad jag hade hört under hela min sammanlagda livstid innan. Jag läser alltså medie-och kommunikationsvetenskap en termin här, och bor mitt emellan fem nationer (där det annordnas klubb alla möjliga och omöjliga dagar i veckan). Jag somnar till house, pluggar till house, äter till house och festar till house. Inte lätt för en indiepop-brud.

Det här klippet är alltså inte bara en teaser för champagnegaloppen (valborgstradition där studenter köper billig "champagne" och sprutar ner varandra till housemusik), utan även en dokumentär inblick i mitt liv.




Sommaren är här!

En fluga gör ingen sommar, men en barbröstad man på tunnelbanan gör! Jag vill under så få stunder i livet som möjligt framstå som ett fluktande pervo, så jag tog ingen bild på spektaklet. Ni får en neutral tunnelbane-bild istället. Bilder på barbröstade män har ni säkert egna.


Tell me, how I'm supposed to breathe with no air?

Vad var tanken när Håkan Hell och Annika Norlin tog turnépaus samtidigt? Det är som att förlora både in- och utandningen mitt i pollensäsongen.


Forgive sounds good, forget I'm not sure I could

Satt häromkvällen och tittade på "Shut up and sing"-dvd:n som jag en gång i tiden ryckt med mig från någon slags outlet, och kära hjärtanes alltså. Det är en mad world vi lever i!

För er som inte sett den är det en dokumentär om amerikanska countrygruppen Dixie Chicks, och den debatt om yttrandefrihet som varit synonymt med bandet sedan 2003. Då hade de en konsert i London och efter låten "Travelin' soldier" sa sångerskan Natalie Maines, med anledning av USAs begynnande krigföring i Irak, att Dixie Chicks skämdes över att George W Bush kom från Texas. Inom loppet av ett dygn gick de från att vara hela USAs, och särskilt amerikanska söderns, hjärtegull till att bli hatade, bojkottade och mordhotade. Sjukt fascinerande dokumentär om ett band och ett land.





Brudarna fick till slut, efter år i de svartlistades skugga, revansch. Bush och Irakkrigets motståndare blev som bekant allt fler och 2006 nådde Dixie Chicks stor framgång med  låten "Not ready to make nice", där de sjöng om hoten, utanförskapet och ilskan de känt sedan den där spelningen i London tre år tidigare. Priserna flödade återigen över gruppen, efter allt de tagit sig igenom hade de blivit en helt ny typ av band som stod för något viktigt: rätten att säga sin åsikt, även om man är en countrystjärna som genom att säga sin åsikt indirekt kritiserar majoriteten av sin målgrupp. Starkt!

Men min favoritlåt med Dixie-chicksen är ändå "Goodbye Earl", och jag tänkte lägga upp en live-version av den som jag tycker är så himla sjuk och härlig. Tusentals kvinnor sjunger lyckligt om att döda snubben som misshandlade deras bästa kompis, och tusentals mer eller mindre äkta makar försöker dansa obesvärat till samma låt:





Min topp-3 i hångel-på-scen

När man gått mycket på konserter kan det hända att man, likt Markus Krunegård, frågar sig vart kicken tog vägen. Det räcker liksom inte längre med att artisten går upp och sjunger sina låtar, man vill ha något UNIKT för att det där ljuvliga konsertruset ska infinna sig. Till exempel ett oväntat hångel på scen! Så det är vad jag bjuder på denna tisdagskväll, kyssar i rampljuset. Enjoy!

1. Per Bjurman ger Håkan Hellström en fem plus-kyss, Nalen 2000.
Minns ni tidén innan Håkan fanns? Inte jag heller, och det beror bara delvis på min relativt ringa ålder. När han äntrade våra musikscener och medvetanden år 2000 omkullkastade han också det som varit, och skakade liv i ett land som inte vetat om hur mycket vi behövde honom. Nyfrälsta stod alla helt handfallna inför det, alla utom Aftonbladets Per Bjurman. När Håkan spelade på Nalen i Stockholm sprang den legendariska musikjournalisten upp på scenen och gjorde det enda värdiga: tackade Pop-Messias med en djup tungkyss.




2. Robbie Williams och en tjej i publiken get it on, Knebworth, 2003.
Jag VET att det här är tacky. Klippet svämmar över av svanktatueringar, skamgrepp och fulla britter, och ändå ryser jag varje gång. Det hela utspelar sig alltså under en Robbie Williams-konsert i Knebworth när han tar upp en intet ont anande tjej på scenen. De dansar med varandra, hon viskar något i Robbies öra, han ler och säger "thanks" och sen... Ja, titta själva. Det är sällan härligt att se två människor tafsa på varandra, men ibland blir man golvad av sånt också.




3. Tallest man on earth sjunger duett med Amanda "Hajen" Bergman
Det finns HUR många live-inspelningar av den här låten ("Thrown right at me") som helst, och jag tycker att den här är allra finast. Det förekommer inget fysiskt hångel, men jag blir generad bara av hur de tittar på varandra. Eller som publiken skriker i en annan inspelning: Get a room!


Som att vilja vänta länge fast vi vill allt nu

Jag är så sinnesjukt peppad på Tant Struls återförening i sommar, och sir Jan Gradvalls twittrande från något slags genrep i tisdags spädde bara på. Kolla! Han är ju helt lyrisk!





10 juli, Gröna Lund. Kom eller omkom.


Var e Oskar när han som mest behövs?

Jag tänker på Oskar Linnros idag! Vad gör han? Var är han? Vad betyder ryktena om att nästa album kommer vara något helt annat än "Vilja bli"? Ska han börja rappa igen? Jag har inga svar, men som ett slags substitut tänkte jag bjuda er på tre av mina roligaste Oskar-ögonblick.

1. I ettan på gymnasiet när jag och min kompis Sandra åkte 4:ans buss, och Oskar Linnros och Veronica Maggio klev på. Det var bara vi på hela bussen och Sandra och jag stirrade helt ogenerat när de gick förbi. På den tiden var vi inte direkt kända för att vara tystlåtna (om man inte räknar att fråga Fredrik Wikingsson "tycker du att Victoria Silvstedt har snygga bröst?" som tystlåtet), men det här var något annourlunda. Vi satt som förstenade. Sa inte ett ord, rörde oss inte ur fläcken, utan bara nöp varandra i låren hela vägen från Radiohuset till Östra Station.

2. När Oskar spelade på Peace and Love i somras och jag hade sömnbrist, vätskebrist och solsting. Typ fem minuter in i konserten spelar bandet plötsligt ett beat jag känner igen från högstadiet och på tv-skärmarna bakom Oskar börjar orden "Längst", "Fram" och "Taxin" blinka. Han sjöng refrängen på min favoritlåt med Snook i kanske tio sekunder, jag bölade i en och en halv timme.


Haha! "Att gråta på festival" 30 högskolepoäng, helfart. Lärare: Sophia O.

3. När jag gick hem från en fest där jag sett killen jag gillade hångla upp en annan tjej. Jag gick genom stan sjukt fort, så som man gör när man är arg, och tittade bara snabbt upp när jag passerade en uteservering. Oskar Linnros mötte min blick i typ en halv sekund innan jag rusade vidare, men sen saktade jag ner och gick resten av vägen hem i normal takt. Det var sommar och han satt där på uteserveringen som en påminnelse om att Stockholm har för mycket att erbjuda för att man ska deppa över att plötsligt bli huvudpersonen i en Robyn-låt.

Sådär! Om ni har ett oförklarligt behov av att läsa mer om min relation till Oskar Linnros och Snook så skrev jag en krönika när hans soloplatta kom, vilket leder mig in på en fjärde punkt: När min krönika om Oskar var med på nationella provet i svenska för Sveriges nior. HUR stört är det inte att det var obligatoriskt för 150 000 16-åringar att läsa om hur ledsen jag blev när Snook la av? Jag kommer nog aldrig riktigt att smälta det. Vi avslutar dagen med världens finaste intervju-rubrik:




Jag fyller 21 år om fyra dagar. Och IDAG förstod jag vad "Bohemian rhapsody" handlar om!




Innan ni dömer mig (eller har ni redan hunnit börja?) för detta ska jag förklara varför jag tror att det blivit såhär. Två troliga anledningar finns:
Anledning ett: Jag var ganska liten när jag hörde den första gången, så pass liten att man sjunger på låtsasengelska. Under sommaren lyssnade jag och min kompis Matilda på den konstant. Vi satt långa bilresor och sjöng "Bohemian rhapsody" i flera timmar i sträck på denna låtsasengelska, som alltså blev så inpräntad i mig att jag fortsatt att sjunga låten på något slags blandspråk även efter att jag läst Engelska C på gymnasiet.
Anledning två: Alla instrument och körer och taktbyten och maffiga solon är ju superförvillande! Jag har aldrig haft fokus nog att bara notera texten. FÖRRÄN IDAG.

Idag sjöng jag den för mig själv i mitt lilla korridorsrum. Den maffiga orkestern försvann  (för tro det eller ej, en sådan ingår inte i min 3000-kronorshyra), låtsasengelskan blev förståelig och plötsligt HÖRDE jag vad Freddie sjunger. Jag hörde berättelsen om den stackars pojken som sitter och väntar på sin dödsdom i ett häkte. Han har mördat någon, haft en annan männsikas liv i sina händer och känner sig ändå minst i hela världen. "Mama, life had just begun but now I've gone and thrown it all away". GUD! Att jag aldrig fattat! Att jag stått på efterfester och skrålat den här som det vore "När vi två blir en"! Nu plötsligt har det blivit en av de sorgligaste låtar jag någonsin hört, och så börjar man tänka på Freddie Mercurys öde och sen sitter man och bölar. Till samma låt som jag och Matilda satt och skrålade i baksätet för nästan tio år sedan.

Vad visste vi då om livet?


Eller om the miracles of tandställningar?



Måndag i Uppsala

Jag har ätit en halv liter vaniljglass ikväll. Med chokladsås. Och svindyra hallon. Sen grät jag till Schulman show.



RSS 2.0