Jag fyller 21 år om fyra dagar. Och IDAG förstod jag vad "Bohemian rhapsody" handlar om!




Innan ni dömer mig (eller har ni redan hunnit börja?) för detta ska jag förklara varför jag tror att det blivit såhär. Två troliga anledningar finns:
Anledning ett: Jag var ganska liten när jag hörde den första gången, så pass liten att man sjunger på låtsasengelska. Under sommaren lyssnade jag och min kompis Matilda på den konstant. Vi satt långa bilresor och sjöng "Bohemian rhapsody" i flera timmar i sträck på denna låtsasengelska, som alltså blev så inpräntad i mig att jag fortsatt att sjunga låten på något slags blandspråk även efter att jag läst Engelska C på gymnasiet.
Anledning två: Alla instrument och körer och taktbyten och maffiga solon är ju superförvillande! Jag har aldrig haft fokus nog att bara notera texten. FÖRRÄN IDAG.

Idag sjöng jag den för mig själv i mitt lilla korridorsrum. Den maffiga orkestern försvann  (för tro det eller ej, en sådan ingår inte i min 3000-kronorshyra), låtsasengelskan blev förståelig och plötsligt HÖRDE jag vad Freddie sjunger. Jag hörde berättelsen om den stackars pojken som sitter och väntar på sin dödsdom i ett häkte. Han har mördat någon, haft en annan männsikas liv i sina händer och känner sig ändå minst i hela världen. "Mama, life had just begun but now I've gone and thrown it all away". GUD! Att jag aldrig fattat! Att jag stått på efterfester och skrålat den här som det vore "När vi två blir en"! Nu plötsligt har det blivit en av de sorgligaste låtar jag någonsin hört, och så börjar man tänka på Freddie Mercurys öde och sen sitter man och bölar. Till samma låt som jag och Matilda satt och skrålade i baksätet för nästan tio år sedan.

Vad visste vi då om livet?


Eller om the miracles of tandställningar?



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0