Forgive sounds good, forget I'm not sure I could

Satt häromkvällen och tittade på "Shut up and sing"-dvd:n som jag en gång i tiden ryckt med mig från någon slags outlet, och kära hjärtanes alltså. Det är en mad world vi lever i!

För er som inte sett den är det en dokumentär om amerikanska countrygruppen Dixie Chicks, och den debatt om yttrandefrihet som varit synonymt med bandet sedan 2003. Då hade de en konsert i London och efter låten "Travelin' soldier" sa sångerskan Natalie Maines, med anledning av USAs begynnande krigföring i Irak, att Dixie Chicks skämdes över att George W Bush kom från Texas. Inom loppet av ett dygn gick de från att vara hela USAs, och särskilt amerikanska söderns, hjärtegull till att bli hatade, bojkottade och mordhotade. Sjukt fascinerande dokumentär om ett band och ett land.





Brudarna fick till slut, efter år i de svartlistades skugga, revansch. Bush och Irakkrigets motståndare blev som bekant allt fler och 2006 nådde Dixie Chicks stor framgång med  låten "Not ready to make nice", där de sjöng om hoten, utanförskapet och ilskan de känt sedan den där spelningen i London tre år tidigare. Priserna flödade återigen över gruppen, efter allt de tagit sig igenom hade de blivit en helt ny typ av band som stod för något viktigt: rätten att säga sin åsikt, även om man är en countrystjärna som genom att säga sin åsikt indirekt kritiserar majoriteten av sin målgrupp. Starkt!

Men min favoritlåt med Dixie-chicksen är ändå "Goodbye Earl", och jag tänkte lägga upp en live-version av den som jag tycker är så himla sjuk och härlig. Tusentals kvinnor sjunger lyckligt om att döda snubben som misshandlade deras bästa kompis, och tusentals mer eller mindre äkta makar försöker dansa obesvärat till samma låt:





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0