Efter "Torka aldrig tårar utan handskar"

Nu är det två veckor sedan sista avsnittet av "Torka aldrig tårar utan handskar" sändes, och jag kommer så väl ihåg den måndagskvällen. Jag var skräckslagen inför vad som skulle hända med karaktärerna som jag hade kommit att älska så mycket, men också inför min egen reaktion. Jag tvivlade nästan på att jag skulle kunna hantera tredje avsnittet, eftersom jag hade varit knäckt i flera dagar efter både första och andra. Men jag såg. Och jag kände mer och fler saker samtidigt än någonsin förr. Jag var så hejdlöst förtvivlad, förbannad och frustrerad, och VAD skulle jag ta mig till med alla känslor som var för stora och för många för att jag bara skulle kunna gå och lägga mig när eftertexterna rullade?
 
Nu har det alltså gått två veckor, och jag har fattat vad jag ska göra med allt som dundrade i mig den där den måndagskvällen och som fortfarande brusar upp varje dag. Jag förstår vad det är till för. Det är till för att jag aldrig ska kunna glömma, utan påminnas varje gång jag går förbi Centralen, Stadshuset eller Klara Norra. Det är till för att jag inte ska låta det här bli just another tv-snackis som ersätts med en ny säsong av "Så Mycket Bättre". Det är en uppmaning om att vara medmänslig och inte betrakta männsikor som avviker från normen som avvikande, och att liksom Rasmus, Paul och de andra vara stolt över vem jag är och de som jag älskar. Det är till för att något liknande aldrig ska få hända igen.
 
Fast det räckte såklart inte med att bara inse det där, jag behövde ju fortfarande få rätsida på mitt känslokaos. Så jag skrev en låt till karaktären Reine, men egentligen till varenda en som drabbades. Ett slags brev från mig själv, men egentligen från hela Stockholm. Och mitt gitarrspel är inte i klass med stans bästa band, men egentligen spelar det ingen fucking roll. För det är mitt sätt att få utlopp för sorgen, och min fina, fina kompis Fridah fick utlopp för sin genom att skriva en dunderviktig krönika i Sveriges största gratistidning. Vi tillhör båda en generation som inte var där på 80-talet när "Torka Aldrig Tårar" utspelar sig, men nu är det vi som bär det yttersta ansvaret för att framtiden ska se annorlunda ut. Vi ska fortsätta att prata om det, spela pjäser, måla tavlor, ifrågasätta tystnad och sörja de som förtjänade att sörjas för trettio år sedan. Vi ska bära deras minne. Och vi ska se till att tårar och skyddshandskar aldrig mer vistas i samma rum.
 
 

Kommentarer
Postat av: Sophia

gud vilken fin låt du gjort och vad duktig du är!

2012-11-10 @ 17:48:01
Postat av: Michelle

ÄLSKADE SOPHIA!!!

Låten var så otroligt fin och känslosam och fantastiskt bra! Jag rös genom hela och tårarna rann! Den träffade verkligen rakt i hjärtat! Du är så oerhört begåvad min vän!

"Nu glömmer vi aldrig bort" !!!

2012-11-11 @ 01:26:38
Postat av: Sophia

Sophia och Micha: ÅH!! Tack snälla ni, vad himla himla glad jag blir! Så fint av er!!!

2012-11-20 @ 21:11:20
URL: http://sophiasager.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0