Och mitt liv är på glid när min plånbok är smal

Min plånbok har fuckat ur totalt. De små facken där jag förvarar mina kort har typ TÖJTS UT (kanske för att jag sparat massor av de så kallade "exklusiva medlemskort" som alla krogar i Stockholm skickar till en när man fyller arton). Följden blir att så fort jag öppnar plånboken för att visa mitt busskort eller något, så blir jag helt Carrie Bradshaw och tappar ut alla kort på marken. Den här grejen att en sammetsögd kostymnisse ska hjälpa en att plocka upp dem verkar dock bara ske på fiktionens Manhattan.
 
 
 
Carries move vid 00.39 i det här klippet gör jag däremot hela tiden i verklighetens Stockholm. Älskade, hatade platåskor.

Don't let me show you how weak your are

Ibland funderar jag på vad jag för slags människa.
 
Häromnatten drömde jag om det här uppträdandet på P3 Guld. Bara det är ju konstigt, att drömma om ett specifikt tv-ögonblick. Men i drömmen var jag med och skulle spela med Rebecca och Fiona, och hade också någon liten kjol och jumper på mig. Precis när alla börjar applådera viskar de till mig "vi har ändrat koregrafin lite, häng på". Och sen när det var dags att rulla in dj-bordet (heter det ens så?) blev jag varse om att jag inte kan dj:a, så jag frågade desperat hur man gjorde. "Där är play och där är paus", svarade Rebecca och Fiona helt oberört. "Och just det, här är en burk TJÄRA som vi ska ta en klunk av vid varje tempobyte, och spotta ut på publiken som en cool EFFEKT".
 
Klassisk stressdröm, skulle jag säga. Med en väldigt liberal syn på benämningen "klassisk".

RSS 2.0