Det hära är Lorentz tillbaka som löven, på träden, på våren

Jaharå, här är jag igen. Två saker har fått mig att väcka liv i bloggen: 
1. Att Fridah vill ha fler bloggar att läsa. Och Bruno Mars ba: "I would catch a grenade for you" som om det vore det ultimata ömhetsbeviset. Jag säger: Fridah Jönsson, I will återuppta my blogg for you. 
2. Lorentz & Sakarias.
 
Alltså hörni, vi MÅSTE tala om "Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast". Det är hiphopduon Lorentz och Sakarias andra album som släpptes i slutet av förra året, och jag kan på riktigt inte minnas när jag blev såhär allmänpåverkad av musik sist. Idag började jag böla på gymmet när jag lyssnade på låten "Nike". Fattar ni, jag kvävde hulkningar på löpbandet! Och jag kan typ inte sätta fingret på vad det är som gör det! Bara känslan i låtarna är helt breathtaking, det är som att de dimmiga melodierna kombinerade med vart-du-vill-så-fort-du-kan-texterna och Lorentzs diftonger går direkt in i venerna på mig. 
 
Jag skulle vilja forma diskussionsgrupper och bara avsätta timmar till att diskutera varenda spår på det här albumet. Hur "Nike" känns som världens skönaste käftsmäll eller mest smärtsamma smekning. Hur "Molnen" får mig att glömma bort vad jag heter. Hur "Sommarnsnö" är ångestframkallande, livsbejakande och svinsexig på en och samma gång och hur gärna jag vill brodera en väggbonad med lyricsen "de dränker sin ångest/ jag möter den/ säger what's upp till den/ger den green light "go!" och sen löper den/ bygger upp mig starkare tills vi möts igen". HERRE-MIN-GUD. 
 
Inget jag skriver kommer att göra albumet rättvisa, så har ni inte lyssnat: Lyssna. Det här är samtiden, ladies and tjänstemän. 
 

RSS 2.0