Efter "Torka aldrig tårar utan handskar"

Nu är det två veckor sedan sista avsnittet av "Torka aldrig tårar utan handskar" sändes, och jag kommer så väl ihåg den måndagskvällen. Jag var skräckslagen inför vad som skulle hända med karaktärerna som jag hade kommit att älska så mycket, men också inför min egen reaktion. Jag tvivlade nästan på att jag skulle kunna hantera tredje avsnittet, eftersom jag hade varit knäckt i flera dagar efter både första och andra. Men jag såg. Och jag kände mer och fler saker samtidigt än någonsin förr. Jag var så hejdlöst förtvivlad, förbannad och frustrerad, och VAD skulle jag ta mig till med alla känslor som var för stora och för många för att jag bara skulle kunna gå och lägga mig när eftertexterna rullade?
 
Nu har det alltså gått två veckor, och jag har fattat vad jag ska göra med allt som dundrade i mig den där den måndagskvällen och som fortfarande brusar upp varje dag. Jag förstår vad det är till för. Det är till för att jag aldrig ska kunna glömma, utan påminnas varje gång jag går förbi Centralen, Stadshuset eller Klara Norra. Det är till för att jag inte ska låta det här bli just another tv-snackis som ersätts med en ny säsong av "Så Mycket Bättre". Det är en uppmaning om att vara medmänslig och inte betrakta männsikor som avviker från normen som avvikande, och att liksom Rasmus, Paul och de andra vara stolt över vem jag är och de som jag älskar. Det är till för att något liknande aldrig ska få hända igen.
 
Fast det räckte såklart inte med att bara inse det där, jag behövde ju fortfarande få rätsida på mitt känslokaos. Så jag skrev en låt till karaktären Reine, men egentligen till varenda en som drabbades. Ett slags brev från mig själv, men egentligen från hela Stockholm. Och mitt gitarrspel är inte i klass med stans bästa band, men egentligen spelar det ingen fucking roll. För det är mitt sätt att få utlopp för sorgen, och min fina, fina kompis Fridah fick utlopp för sin genom att skriva en dunderviktig krönika i Sveriges största gratistidning. Vi tillhör båda en generation som inte var där på 80-talet när "Torka Aldrig Tårar" utspelar sig, men nu är det vi som bär det yttersta ansvaret för att framtiden ska se annorlunda ut. Vi ska fortsätta att prata om det, spela pjäser, måla tavlor, ifrågasätta tystnad och sörja de som förtjänade att sörjas för trettio år sedan. Vi ska bära deras minne. Och vi ska se till att tårar och skyddshandskar aldrig mer vistas i samma rum.
 
 

Och mitt liv är på glid när min plånbok är smal

Min plånbok har fuckat ur totalt. De små facken där jag förvarar mina kort har typ TÖJTS UT (kanske för att jag sparat massor av de så kallade "exklusiva medlemskort" som alla krogar i Stockholm skickar till en när man fyller arton). Följden blir att så fort jag öppnar plånboken för att visa mitt busskort eller något, så blir jag helt Carrie Bradshaw och tappar ut alla kort på marken. Den här grejen att en sammetsögd kostymnisse ska hjälpa en att plocka upp dem verkar dock bara ske på fiktionens Manhattan.
 
 
 
Carries move vid 00.39 i det här klippet gör jag däremot hela tiden i verklighetens Stockholm. Älskade, hatade platåskor.

Don't let me show you how weak your are

Ibland funderar jag på vad jag för slags människa.
 
Häromnatten drömde jag om det här uppträdandet på P3 Guld. Bara det är ju konstigt, att drömma om ett specifikt tv-ögonblick. Men i drömmen var jag med och skulle spela med Rebecca och Fiona, och hade också någon liten kjol och jumper på mig. Precis när alla börjar applådera viskar de till mig "vi har ändrat koregrafin lite, häng på". Och sen när det var dags att rulla in dj-bordet (heter det ens så?) blev jag varse om att jag inte kan dj:a, så jag frågade desperat hur man gjorde. "Där är play och där är paus", svarade Rebecca och Fiona helt oberört. "Och just det, här är en burk TJÄRA som vi ska ta en klunk av vid varje tempobyte, och spotta ut på publiken som en cool EFFEKT".
 
Klassisk stressdröm, skulle jag säga. Med en väldigt liberal syn på benämningen "klassisk".

Jag har glömt bort ditt namn och du har glömt mitt igen

Svårt att diskutera film med mamma när hon refererar till både Ola Rapace och Alexandra Rapaport som "Rapapa".

Jag skrattar idag

                         
                        

Foto: Den duktiga (och bevisligen hysteriskt roliga) Matilda Hagerman


Måndag i Uppsala

Jag har ätit en halv liter vaniljglass ikväll. Med chokladsås. Och svindyra hallon. Sen grät jag till Schulman show.



"Elle, när ska det bli inne att vara som jag: blek och feg och sävlig och lat?"

Vad är det sämsta sättet att hantera sin PMS-deppma på? Jag tror att jag tog det till nya höjder idag, när jag bestämde mig för att gå på stan och PROVA BADKLÄDER i hopp om att bli uppmuntrad. HAHA! Jag började på rikigt skratta där inne på Lindex. När har bikinishopping i februari någonsin muntrat upp någon, allra minst ett PMS-monster? Trodde jag att jag automatiskt skulle få en klädsam solbränna och resultatet av tre månaders body pump kastat på min vinterkropp så fort jag drog igen skynket till provrummet? Det funkade inte kan jag säga, om det var någon som nu trodde det. Jag gick till Ica Luthagen och köpte mjölk och senaste numret av Cosmopolitan istället (det var Fun Fearless Female-special).

Vad är sämsta sättet att hantera tenta-ångest på? Blogga om sin PMS.

Hon är ett litet stycke dynamit, maskerad till sockerbit

Men sa jag att jag skaffat en hund?
Ulla heter hon, efter Ulla Winblad. Ni vet, den ljuva skökan i Bellmans sånger!



Jag brukar sjunga Bellmans "Ulla min Ulla" för henne, det känns ganska givet. Men det finns massa andra låtar som jag måste arrangera om lite för att de också ska kännas specialskrivna för henne. Till exempel:

- "Ulla hela natten"
- "Ulla är oskyldigt blå"
- "Så skimrande var aldrig Ulla"
- "Ulla luktar plast"

Sen brukar jag sjunga "En tuff brud i lyxförpackning" också. Bara för att den passar henne så bra.


Det blir inte alltid som man tänkt sig

Ganska sällan faktiskt. Här kan ni läsa vad jag tänker, och sen se hur det blir.


Det är i alla fall tanken. Vi får se hur det blir.



RSS 2.0