Och mitt liv är på glid när min plånbok är smal

Min plånbok har fuckat ur totalt. De små facken där jag förvarar mina kort har typ TÖJTS UT (kanske för att jag sparat massor av de så kallade "exklusiva medlemskort" som alla krogar i Stockholm skickar till en när man fyller arton). Följden blir att så fort jag öppnar plånboken för att visa mitt busskort eller något, så blir jag helt Carrie Bradshaw och tappar ut alla kort på marken. Den här grejen att en sammetsögd kostymnisse ska hjälpa en att plocka upp dem verkar dock bara ske på fiktionens Manhattan.
 
 
 
Carries move vid 00.39 i det här klippet gör jag däremot hela tiden i verklighetens Stockholm. Älskade, hatade platåskor.

Dagen efter Maran

Igår gick Stockholm Marathon av stapeln i stan. För alla som deltar och engagerar sig är det säkert en fantastisk upplevelse, för oss andra är det årets mest bisarra dag. Gatorna stängs inte bara av, utan dränks i Eurovision Song Contest-hits och vårbleka lår. Och eftersom vi oengagerade inte lägger datumet på minnet, råkar vi alltid göra planer som äger rum på ANDRA sidan Odengatan just under marathon-dagen. Så vi måste ta oss FÖRBI och FRAM.

Tricket är att bestämma sig. Ser du en lucka i den rusande horden så tveka inte, tvekan garanterar misslyckande och du krockar med arga löpare som skriker "FA-AN!" efter dig (I learned that the hard way). När du väl tagit steget ut så spring för allt i världen inte bara rakt över gatan! Nej, du måste springa MED motionärerna, fast i sidled och framåt. Var kvick och håll siktet dit du ska, inte åt sidan på alla hundratals människor som stormar mot dig. Låt dem inte skrämmas, det här är din stad också! Claim it!

Så kan du som icke-löpare hantera  Stockholm Marathon. Eller så gör du som damen jag såg igår, som stod på trottoaren och mässade maniskt "Heja alla med glasögon! Heja alla med glasögon!". Årets mest bisarra dag, I tell you.

With one more look at you/ Watch closely now

Rubriken "KOKS-TRENDERNA HÄLSOFARLIGA" på löpsedeln längst ner till höger fångade min uppmärksamhet när jag gick på stan häromdagen. Vilken nyhet, tänkte jag. Har kokain-trender någonsin varit annat än hälsofarliga? Det hade varit annorlunda om det stod "KOKS-TRENDERNA BRA FÖR BLODTRYCKET" eller "KOKS-TRENDERNA GER SOL TILL MIDSOMMAR".



Jag skakade på huvudet och fortsatte gatan fram. Och fick plötsligt klarhet:



Ah. KÖKS, inte KOKS. Tur att jag inte gjorde denna felbedömning the other way around. Ve och fasa att ta med mor och far på vad man tror är KÖKSmässan, och sen hamna på någon bakgata med en spattig Tony Montana-figur och ba: "excuse me sir, which way to the teppanyakihäll?".


Sommaren är här!

En fluga gör ingen sommar, men en barbröstad man på tunnelbanan gör! Jag vill under så få stunder i livet som möjligt framstå som ett fluktande pervo, så jag tog ingen bild på spektaklet. Ni får en neutral tunnelbane-bild istället. Bilder på barbröstade män har ni säkert egna.


Hört på Drottninggatan idag:

- Ja det är nog roligt att bo i Stockholm när man kan gå och titta såhär. 
- Jo.
- Men man tröttnar nog rätt fort.
- Det tror jag att man gör. 

Ack kära huvudstad så mycket spott du får utstå, både från utomstående och dina egna. Om det inte är tunnelbaneträngseln, så är det svårigheten att hitta kaffe som går att uttala och tydligen är det klurigt att hitta parkering också. Men även om man löper risk att få en armbåge i ryggen när man försöker hetsdricka sin Latte Macchiato på gröna linjen, så tycker i alla fall JAG att den här stan är pretty damn fantastisk. 

Tolv härliga anledningar till att förlåta Stockholms stockholmsfasoner:
1. Videobutiken Casablanca. 
2. När körsbärsträden i Kungsan blommar. 
3. Stomatol-skylten.
4. Alla de som sitter på rad och målar tavlor i Hagaparken.
5. Att ordet "peppen!!" förekommer åtminstone tre gånger i samma mejl när Stockholms indieklubbar bjuder in till dans.
6. Att killen i kassan på mitt lokala smoothie-ställe ser ut som Franz i "Allt om min buske" (Jag undrar hur många fler mangojuicer jag kan köpa innan det blir omoraliskt. Ska brodera in "Can't buy me love" på plånboken).
7. Alvedon-cyklarna. 
8. Att det kostar 100 kronor att gå på Stadsteatern som ungdom. 100 kronor! Det är en gåta att man fortfarande går på bio. 
9. Att när jag sitter i gräset och dricker vin vid Gustav III:s paviljong, så vet jag att Carl Michael Bellman har gjort samma sak.
10. Att promenera längs Götgatsbacken när det snöar, samtidigt som Lars Winnerbäck sjunger "Götgatan var grå och kall av seklets värsta vinter" i ens iPod-hörlurar.
11. Att invånarna VARJE DAG motbevisar klyschan om att stockholmare ska vara otrevliga.
12. Att stan gör sig så fruktansvärt bra på bild.










RSS 2.0